Kanske har vi något att lära av spanjorerna
Alla skulle må bra av att kasta sig in i någonting nytt mellan varven. Helt plötsligt blir tråkiga rutinsysslor, som att handla mat, spännande och utmanade. Ibland lyckas man komma hem med det man hade planerat, ibland blir det tokigt. Ofta får man be om hjälp, som när man ska äta lunch med kollegorna och inte kan namnen på en enda av de spanska maträtterna på menyn.
Här i Spanien är EU något självklart. Här skriver tidningarna mer om EU och de som jag träffar är väl insatta i politiken. Det är fint att vara comunitario. Comunitario betyder EU-medborgare och på vissa museer kommer comunitarios in gratis. Den 9 maj var hela paradgatan, Paseo de la Castellana, fylld med EU-flaggor.
Däremot är spanjorerna inget vidare på språk. Jag har vänner och arbetskamrater som inte kan säga en enda mening på engelska. Men de flesta spanjorer är övertygade att om de bara pratar långsamt och artikulerat så förstår hela världens invånare det spanska språket. Det är charmigt.
De flesta spanjorer är övertygade att om de bara pratar långsamt och artikulerat så förstår hela världens invånare det spanska språket.
De bristande språkkunskaperna hindrar dem inte från att delta och avancera i olika EU-projekt. Sina bristande språkkunskaper kompenserar de med sin artighet och vänlighet. Med de två komponenterna kommer de ganska långt.
Spanjorerna är väldigt sociala. De umgås hela tiden och överallt. Man brukar säga att i Madrid mellan två barer, finns en bar. Även på jobbet umgås man mycket. Alla går på (lång)fika vid 11-tiden på närmaste café och vid 15-tiden äter hela avdelningen trerätters lunch tillsammans. Middag äter spanjorerna vid 21 eller 22-tiden och det vänjer man sig aldrig vid. Även när de ordnar internationella konferenser äter man sent. Så är det bara. Men maten är värd att vänta på. Det spanska köket är fantastiskt.
Det är alltid svårt att jämföra två länders statliga myndigheter, men här tycks man inte lita på de anställda. När vi ska resa måste fyra-fem chefer signera olika dokument innan resan kan bokas och all denna byråkrati tar tid. Det har hänt att vi tvingats ställa in resor och ofta blir flygbiljetterna dyrare för att vi är sent ute. Spanjorerna tycker själva att detta är lite väl krångligt men böjer sig under reglerna. Och landet skakas gång på gång av stora korruptionsskandaler.
Man brukar säga att i Madrid mellan två barer, finns en bar.
Spanien har starka band till Latinamerika. I Venezuela råder inbördeskrig och folket svälter. Folk amputeras helt i onödan för att det saknas läkemedel. Många venezuelaner söker sig nu hit. Det är riktigt illa. President Nicolás Maduro gav nyligen premiärminister Mariano Rojoy en utskällning för att Spanien tillåtit fredliga protester utanför Venezuelas ambassad. Om detta skämtar inte spanjorerna.
Men förutom det och kanske fotboll tycker spanjorerna att man kan skoja om det mesta. Allra mest gillar de att driva med Donald Trump.
Madrid med 6 miljoner invånare har en mycket väl fungerande kollektivtrafik. Tågen kommer med täta mellanrum och stopp i trafiken tycks inte förekomma. Från min förort Torrejon går ett direkttåg in till centrala Madrid i rusningstid så min restid halveras. Även sjukvården fungerar bra. Den är kostnadsfri och får höga betyg i enkätundersökningar.
Spanien är som Sverige fast fem gånger större. Trots det känns allt väldigt personligt och icke-anonymt. I Madrid lever människor från världens alla hörn. Trots att många inte talar någon vidare spanska tycks främlingsfientligheten inte vinna terräng här.
Kanske har vi något att lära av spanjorerna?
Anna
*Artikeln har tidigare varit införd i Tidningen Nu.
Text: Anna Attergren Granath
