I krisen föds omsorgen

Det franska samhället har nyss öppnat lite grann efter veckor av en mycket strikt nedstängning på grund av coronapandemin. Kyrkoherde Richard Aspegrén berättar om en märklig tid: Viktiga samtal har förts på en trottoar utanför någons hus. En hjälpkedja av människor har bildats längs kusten. Mitt i en chockerande verklighet växer omsorgen. Svenska kyrkan i utlandet, SKUT, är partner till SVIV sedan 1996.

När prästen och kyrkoherden Richard Aspegrén är på väg till en församlingsbo i bilen kan han bli stoppad av polisen ett par, tre gånger på en 20-30 minuter lång bilresa.

– Sällan eller aldrig har jag haft en sådan glädje av att vara präst. På med prästskjortan, in i bilen med intyget. Då tar jag mig fram överallt, berättar han.

Själavårdande samtal på trottoaren

Nedstängningen av samhället i Frankrike har varit mycket strikt. Det har behövts intyg för att gå utanför dörren. Som präst bemöts Richard alltid med stor respekt av poliserna. De är artiga, hälsar och vinkar honom vidare. Därför har han rest en hel del, som längst till Marseille och långt upp i Provence, en enkel resa på 25-30 mil. Han har haft själavårdande samtal på trottoaren med 2-3 meter mellan honom och den han samtalar med.

– Det går lätt en halvtimme-trekvart där på trottoaren. Man har fått ett möte, berättar Richard.

Poliskontrollerna ledde till att många, framför allt äldre, blivit ängsliga för att gå utanför dörren, om så bara för att gå till apoteket. De är rädda för att bli stoppade, att göra fel.

– Kan jag och andra hjälpa till så är det självklart att vi gör det, säger Richard. 

Mer omsorg, mindre ytlighet

Från dag ett har Richard uppmanat människor att stödja varann. Och han säger att han ser att något nytt har uppstått människor emellan. Det finns mycket mer omsorg och kvalificerad närvaro i samtal. Det är inte så mycket av det ytliga längre. Samtal om golfbanan, middagen, sådant har helt avstannat.

Han berättar att han får många telefonsamtal.

– Jag tror att det är en fördel att det kommer upp livsfrågor och att människor pratar om väsentligheter. Och att man också kan stärka varandra där. Många kan vittna om att i en sån här chockerande historia finns det flera riktigt goda sidoeffekter som vi också tydligt lägger märke till här i södra Frankrike, säger han.

Diakonikår bildades snabbt

När samhället stängde ned i mitten av mars var församlingen snabb med att skapa en frivillig diakonikår.

– Inom loppet av ett dygn fick jag tag i över 30 personer längs hela kusten ända till Italien och upp i bergen som var beredda att hjälpa, berättar Richard.

Richard är samordningsperson och den man ringer om man vill ha hjälp att handla mat eller mediciner eller få sällskap. Han menar att det är en trygghet att kyrkan ordnat detta snabbt. Folk vet att det finns och Richard är väldigt tacksam över diakonikåren även om det i praktiken inte är så enormt många som använder sig av den.  Han säger också att ibland är det ju inte medicinen eller maten det handlar om. Man vill prata, träffa en levande människa.

Själavårdande videoandakter

Varje vecka har han och kantorn Marie Dimpker spelat in en videoandakt, eller en liten gudstjänst på 15-20 minuter. Marie sjunger och spelar, Richard talar, om veckans tema, om bibeltexten. Maries man Björn filmar på enklaste sätt. Han låter kameran svepa även över parken, blommorna och kyrkan. Filmen lägger de på Youtube. Den blir en slags trygghet:

– Folk kan se att huset står kvar och att allt hålls i skick, säger Richard.

Han vill förmedla kraft till församlingsborna: ”Ok, nu är det så här, men vi klarar att leva en vecka till med detta”.

– Den här gudstjänsten ser jag främst som själavård. Det jag gör och säger är för att människor inte ska ”knäcka ihop”! Människor har det bra men isoleringen tär. Gudstjänsterna blir en gemenskapspunkt.

Richard, Marie och Björn ser att det är hundratals som tittar på deras videogudstjänster:

– Jag aldrig haft så många gudstjänstbesökare tidigare, säger Richard.

Tröstar ledsna brudpar

Under en normal sommar hade den stora vigselsäsongen i södra Frankrike börjat nu. Under maj till oktober vigs flera par i veckan i Svenska kyrkan i Frankrike. Så kom coronaviruset och brudparen inser att det här går inte.

– Det är mycket själavård. Både jag och min kantor, Marie Dimpker, har många och långa samtal med brudparen. Det är en enorm besvikelse och vi behöver trösta dem.

Eftersom brudparen även betalar för att få gifta sig i Svenska kyrkan på Rivieran är det även ett rejält ekonomiskt bortfall av intäkter som hade behövts väldigt väl i kyrkans övriga verksamhet.

Från den 11 maj har det franska samhället öppnat upp en aning, nu behöver man inte intyg för att gå ut och kan röra sig lite mer fritt. Men förmodligen dröjer det ytterligare många veckor innan man får fira gudstjänst som vanligt igen.

– Allting blir annorlunda så till den grad i de här länderna som har bestämt sig för att stänga ned. Det föds kreativitet och uppfinningsrikedom, säger Richard.

Foto: Richard Aspegrén i Frankrike