Nya lösningar och optimism i Indien coronan till trots

Under sommaren 2019 fick Svenskar i Världens representant, Astrid Johansson beskedet om att hon fått en praktikplats på Svenska Handelskammaren i New Delhi under ett år. En praktik som var sammankopplad till Stipendiefonden för Svensk Utlandsungdom. Trots att Astrid förberedde sig för att bo i Indien under ett år, så skulle hennes vistelse vara i 6 månader och en vecka då coronan slog ut med full kraft och hennes tid i Indien skulle få ett abrupt slut. Här berättar Astrid med egna ord om sin tid i Indien, om förtvivlan och förändring, om hopp och jugaads.

Trots allt, så fick jag en extremt händelserik period i Indien.

Min start i Indien kan likställas med att hoppa på en bergochdalbana i farten. Jag fick snabbt komma in i arbetet på kammaren, med alla nya kontakter som det innebar.

När jag någorlunda hade börjat etablera mig efter fyra veckor i New Delhi frågade min chef mig “Har du två minuter? Nu kanske detta kommer att vända uppochned på din tillvaro lite grann, men vill du flytta ned till Mumbai och jobba med Svenska Generalkonsulatet för att arrangera det Kungliga statsbesöket?”

Sagt och gjort. Jag blev handelskammarens representant för att stödja förberedelserna inför statsbesöket som ägde rum 2-6 December 2019.

Statsbesöket bidrog till nya möten och relationer mellan Indien och Sverige och det var en upplevelse att jobba med Svenska Generalkonsulatet inför det. Hela statsbesöket var en gemensam insats av Team Sweden i Indien – det vill säga Ambassaden, Generalkonsulatet, Business Sweden och Handelskammaren.

”Nu kanske detta kommer att vända uppochned på din tillvaro lite grann, men vill du flytta ned till Mumbai och jobba med Svenska Generalkonsulatet för att arrangera det Kungliga statsbesöket?”

Min vardag fylldes med olika uppgifter vars syfte var att steg för steg planera de programpunkter som kungen och drottningen skulle delta i under besöket i Mumbai. Detta innebar besök till ett flertal platser runt om i Mumbai som t.ex Versova-stranden där den största volontärbaserade insatsen i världen har gjorts för att städa upp stranden. Besök på Taj Mahal Palace Hotel för ett bordssamtal med indiska industrifamiljer som Tata, Birla, Ambani och Mahindra. Jag besökte även Mumbais “National Center of Performing Arts” inför en TEKLA workshop med KTH och lokala skolor i Navy Nagar slumområde och Kalbadevi i södra Mumbai vars elever skulle delta i vissa programpunkter. Och mycket, mycket mer.

Statsbesöket hade många olika programpunkter där jämställdhetsfrågor stod i centrum. Programpunkten med TEKLA-workshopen handlade om hur man ska få fler unga tjejer att bli intresserade av teknik och ingenjörskonsten. Parallellt med workshopen pågick en panel om jämställdhet på arbetsplatser. Tillsammans med Svenska institutet blev jag ansvarig för att koordinera en av programpunkterna- en fotoutställning om “Swedish Dads” om Svenska mäns valmöjlighet att få betald föräldraledighet, en möjlighet som verkligen är världsunik.

Statsbesöket blev mycket lyckat, och nu i efterhand är jag extremt lycklig över timingen, för knappt fyra månader senare hade det blivit inställt.   

Tillbaka på kammaren blev jag ansvarig för att koordinera event och seminarier. Lyckligtvis hade vi redan i januari börjat erbjuda webinar-alternativ för våra event runt om i Indien. Då med ett hållbarhetsperspektiv i åtanke, men också för att bli mer tillgängliga för publik från Sverige och andra delar av Indien. När corona var ett faktum blev övergången till endast virtuella möten och webinarium därför relativt enkel och naturlig.

Tur i oturen hade jag planerat in en hemresa till Sverige på två veckor från den 6 mars. När jag åkte hem till Sverige gjorde jag det ovetandes om att jag inte skulle komma tillbaka till Indien som planerat. Jag upplevde det som väldigt svårt att ställa om mentalt, att endast två veckor efter min hemresa hade situationen i Indien förändrats totalt och en total lockdown var ett faktum. Något som inte ens var på tal när jag åkte från Indien.  

Under hela mars och april arbetade kammaren med mycket aktiv kommunikation till alla 120 medlemmar. Business Sweden lade in extra resurser på en “Help desk” för företag och veckovisa webinarier med Team Sweden hölls.

Pa kammaren startade vi en webinarserie som vi kallar for Sambandh Fika (Sambandh betyder samma sak på hindi och svenska) där kammarens medlemmar fick hålla presentationer och samtala med oss om deras resa att etablera sig i Indien och andra strategier de har haft på vägen. Jag har arrangerat Sambandh Fika med Spotify, SEB, Storytel, Flir, Doconline och Höganäs samt andra webinarium med olika teman som exempelvis globala värdekedjor tillsammans med Essity, IKEA och Indiska och ett webinarium om Artificiell intelligens med Peltarion, Larsen &Turbo, AiFoundry och Husqvarna. Handelskammaren fungerar som ett samlande forum, och faktum är att nätverket med kammaren har blivit mer sammansvetsat under coronakrisen. Alla försökte hitta nya vägar och arbetsätt efter den första corona-chocken.  Men detta var ett lyxproblem.

Detta pågick under april, maj och juni när dagstemperaturerna kunde ligga runt 40-50 grader.

För parallellt med detta pågick en enorm emigration ifrån de stora indiska städerna, där miljontals dagavlönade abrupt hade blivit av med sina jobb. Vissa blev vräkta från sina bostäder och blev tvungna att gå hem till fots till sina byar som kunde ligga allt ifrån 50 till 100 mil från städerna. Bussar och tåg var inte tillgängliga i samma mån. Detta pågick under april, maj och juni när dagstemperaturerna kunde ligga runt 40-50 grader. Det bidrog till att tusentals människor har dött i Indien pga svält eller utmattning när de har försökt ta sig hem.

Detta påverkade mig också mycket mentalt. Framförallt när man känner personer i Indien som man vet just nu lever i denna ‘kris-i-krisen’. Chai-wallan, gatufrisörerna eller butter-chicken -hål- i- väggen-restaurangen eller tuktukföraren utanför handelskammarens entré i Chanakyapuri i New Delhi som hälsade mig “Good morning madame” många mornar.

När vissa företag skulle öppna igen i juni fanns en stor del av arbetskraften inte kvar i storstäderna, då de bokstavligen hade gått hem. Detta slog hårt mot bland annat transportföretagen då det var stor brist på lastbilschaufförer. Detta bidrog i sin tur till att leveranser till städerna blev försenade och värdekedjor blev rubbade ned på lokalnivå. Tiden för jugaads var inne, tänkte jag då.

I Indien finns uttrycket jugaad – det vill säga en person som hittar lösningar på vad som helst oavsett vilka medel den har. En person som är uppfinningsrik, finurlig, obotlig optimist och har en järnvilja är en klassisk jugaad. Jag tycker att denna inställning till livet återspeglar Indien till stor del. Det förklarar mycket väl varför det finns hundratusentals maskros-entreprenörer  i Indien, entreprenörer som har startat sin verksamhet med nästintill noll rupies i fickan.

Nya nätverk och kontakter har knutits och folk söker verkligen efter nya lösningar. Det gör mig övertygad om att det kommer en dag då vi kan se tillbaka på denna tid och tänka ”vilka otroliga jugaads vi egentligen är”.

Jag har i högsta grad dragits med i denna inställning under min tid i Indien och jag tror att det är en av anledningarna till varför jag har fastnat för landet.

Mitt i denna kris under våren när miljontals människor har farit illa, så har sociala medier och lokala entreprenörer dykt upp och tagit ny plats för de nya behov som uppkommit. Nya nätverk och kontakter har knutits och folk söker verkligen efter nya lösningar. Det gör mig övertygad om att det kommer en dag då vi kan se tillbaka på denna tid och tänka ”vilka otroliga jugaads vi egentligen är”.

Idag bor jag i Stockholm, men en dag kommer jag vara tillbaka i mitt kära, lite kaotiska,  Indien.