Mannen bakom utlandssvenskarnas rätt att rösta i svenska riksdagsval
Dagens utlandssvenskar kan tacka Svenskar i Världens tidigare ordförande Johan Paues för rätten att rösta i de svenska riksdagsvalen. I en öppenhjärtig intervju berättar hans son, Staffan Paues, om sin fars stora bedrift.
Rätten att rösta är sent vunnen för utlandssvenskar, först 1968 fick de rösträtt. Då var rösträtten begränsad och det var bara förtidsröstning på ambassader och konsulat som tilläts. Drygt 20 år senare, närmare bestämt 1982 infördes brevröstning på prov för de svenskar som bodde i Tyskland och Schweiz. Först 2002 blev det möjligt för utlandssvenskar att brevrösta från hela världen.
Hur gick det till, och vem eller vilka låg bakom utlandssvenskarnas rätt att rösta? Det korta svaret är envist arbete av Svenskar i Världen, och då är det framförallt en person som ska lyftas fram; Svenskar i Världens ordförande mellan åren 1961–1977: Johan Paues.
Men låt oss backa bandet.
En grå oktoberdag träffar jag Staffan Paues över en kopp kaffe. Staffan är son till Johan Paues, och tidigare styrelseledamot i Svenskar i Världens styrelse. Under sin tid som styrelseledamot startade Staffan Paues Hemvändargruppen som har till uppgift att synliggöra värdet av utlandssvenskars kunskaper och erfarenheter, men också informera svenskar som flyttar utomlands om vad som krävs för att återflyttningen till Sverige ska bli positiv. Idag arrangerar Hemvändargruppen regelbundet nätverksträffar där personer med utlandserfarenhet kommer i kontakt med personer som är nyfikna på att pröva sina vingar utomlands.
Staffan Paues far Johan Paues var ordförande för Svenskar i Världen mellan åren 1961–1977. På den tiden hette organisationen Utlandssvenskarnas Förening och ordföranden förordnades av Kungl. Maj:t.
Johan Paues första utlandsvistelse
Johan Paues föddes 1913 i Oslo, men redan vid sex månaders ålder flyttade han och hans mor Kari Paues till Rio de Janeiro där de återförenades med fadern Johan Theodor Paues, bergsingenjören som just tillträtt som Sveriges generalkonsul och sedermera minister.
– Johan Paues far var svensk minister i Brasilien. Ambassadör hette förut minister då det kommer från franskans ministre plénipotentiaire. Han var faktiskt Sveriges första minister i Brasilien. berättar Staffan Paues om sin farfar.
Efter tio år i Brasilien flyttade Johan Paues tillsammans med sina syskon till Sverige för att påbörja sin svenska skolgång. I Sverige fick de en guvernant och flyttade till ett skolhushåll i stadsdelen Östermalm i Stockholm. Johan Paues examinerades som bergsingenjör vid KTH i Stockholm.
Johan Paues andra utlandsvistelse
Efter sin examen arbetade Johan Paues Jernkontoret, Boxholms Bruks och Hällefors Bruks. Staffan Paues berättar att hans far fick sedan ett erbjudande om att flytta till Brasilien för att bli vd för AGA:s dotterbolag där. Sagt och gjort, 1953 flyttade familjen till Brasilien. Båtfärden från Göteborg till Santos tog ungefär en och en halv vecka.
– Min far flyttade till Brasilien tillsammans med min mamma, mina två syskon och lilla jag. På den tiden var det båt som gällde och på båten blev jag sjösjuk. På Nordsjön i januari kan det svaja mycket. Jag kommer aldrig att glömma då vi kom i land i hamnstaden Santos. Det var otroligt många brasilianare och en sak hade de alla gemensamt; de pratade enbart portugisiska.
”Min far har alltid värderat att man ska lära sig språk”
Språk har alltid varit en stor del av Staffan Paues och hans fars liv. Det har varit en hörnsten i deras arbete och därmed har det varit viktigt att lära sig många språk. Johan Paues kunde tala åtta språk medan Staffan ligger i lä med ”enbart” sju språk.
– Min far har alltid värderat att man ska lära sig språk. Då vi flyttade till Brasilien sa han att alla svenskar som bodde där satt sina barn i engelska skolor och det tyckte han var fel eftersom svenskarna redan kan tala engelska. Detta resulterade i att jag och mina syskon började vår skolgång i en brasiliansk skola på portugisiska.
Efter fyra år i Brasilien flyttade familjen tillbaka till Sverige.
– Vi bodde i São Paulo i fyra år men efter ett tag såg han att flera av hans kurskamrater från KTH fick fina jobb i Sverige. Så han kände att han också behövde flytta tillbaka.
Väl tillbaka i Sverige blev Staffan skickad till Sigtunaskolan som då var en internatskola enbart för pojkar.
– Det fanns två internatskolor i Sigtuna på denna tid. Både Sigtuna Humanistiska läroverk, där både flickor och pojkar gick. Sedan fanns Sigtunaskolan som enbart var för pojkar. Jag frågade min far varför jag inte fick gå på den andra skolan. Svaret min far gav var att det fanns en fin simhall på pojkskolan. Problemet var bara att jag inte tyckte om simhallar.
Ordförande för Utlandssvenskarnas Förening
Väl tillbaka i Sverige fick Johan Paues erbjudandet att bli ordförande för Utlandssvenskarnas Förening. Anledningen till att Johan Paues blev intresserad av organisationen och slutligen valde att gå med som ordförande grundade sig i frågan om rösträtten, berättar Staffan.
– Han tyckte att det var en styggelse att man som svensk medborgare boende utomlands inte fick rösta i riksdagsvalet. Han accepterade inviten med förhoppning om att kunna göra något åt saken.
Staffan Paues förklarar att hans far vid den tiden redan hade ett jobb som vd på A Johnson & Co. Bolaget låg i huset kallat Strykjärnet, vid Stureplan i Stockholm. Vidare berättar Staffan att hans far accepterade ordförandepost på Utlandssvenskarnas Förenings då det genererade en plattform för att skapa en förändring.
– Min far var en handlingens man och det är bra om man är företagsledare. Arbetet pågick under Tage Erlanders tid som statsminister. Socialdemokraterna satt i regeringen hela perioden då min far var ordförande.
Tage Erlander är för övrigt den politiker som varit statsminister under längst tid i Sverige då han hade denna position mellan åren 1946–1969.
Påbörjar påverkansarbetet
Men hur gick då Johan Paues tillväga för att svenskar boendes utomlands slutligen skulle få rösträtt? Staffan Paues vet inte i detalj hur arbete bedrevs. Däremot vet han hur påverkansarbetet initierades.
– Min far började sondera terrängen. Regeringen var såklart viktig, men han visste att alla beslut förbereds av experter. I utskotten fanns en ordförande samt en sammansättning av representanter från olika partier. Min far förstod att han därmed var tvungen att bekanta sig med dessa personer. Det krävdes viss handpåläggning för att få fram namnen och därefter bokade han in möten med dem.
Exakt hur han kontaktade personerna i fråga vet inte Staffan Paues. Men med tanke på att detta var före internet och att mejl ännu inte hade sett dagens ljus så skedde troligtvis den initiala kontakten via telefon. Staffans far bokade det ena mötet efter det andra med personer som han trodde kunde göra något.
”Han tyckte att det var en styggelse att man som svensk medborgare boende utomlands inte fick rösta i riksdagsvalet”
Till en början hade Johan Paues svårt att få gehör för frågan, men han lyckades ändå framföra några tungt vägande synpunkter.
– Han berättade att han hade egna erfarenheter av att bo i utlandet och han träffade många som också tyckte att svenskar utomlands bör ha rösträtt. Min far framförde ett antal argument och förklarade att utlandssvenskarna också vill hjälpa till att förbättra Sverige. Det kan man inte riktigt göra om man inte får rösta.
Vem Johan Paues träffade fick Staffan aldrig veta. Men påverkansarbetet fortskred och tillslut kom frågan upp på den politiska dagordningen.
– Min far träffade tydligen tillräckligt många lämpliga personer för att få gehör.
Träskor i kammaren
För att komma i kontakt med rätt personer gällde det att vara flexibel, något som kunde gå ut över familjen. Under sommaren, då Johan Paues ville tillbringa sin ledighet på deras sommarställe i norra skärgården, var oftast tidpunkten då hans viktiga möten kunde äga rum. Johan Paues fick därmed lämna sommarstället för att bege sig in till staden för att där föra diskussioner med berörda politiker.
Staffan Paues berättar att det fanns en sak som hans far fäste sig vid lite extra då han höll sina möten.
– Han fäste sig vid deras klädsel. På den tiden hade en del människor i riksdagen träskor, speciellt om de var på vänsterkanten på den politiska skalan. Det tyckte han var lite speciellt.
När det uppstod ett glapp på några månader i samband med att Johan Paues slutade som vd på A Johnson & Co. och till dess att han skulle påbörja ett nytt jobb kunde han helhjärtat ägna sig åt sin hjärtefråga. Plötsligt kunde han jobba med påverkansarbetet på heltid och den tiden använde han väl.
– Han argumenterade närmast på daglig basis, men trots det fortskred arbetet väldigt långsamt. Men, skam den som ger sig. Efter otaliga besök och diskussioner med rätt människor började han så sakteliga få gehör för sin fråga. Såklart blev inte alla övertygade men tillräckligt många för att det skulle komma upp på utskottsordförandes bord som bereder och ger ett förslag som slutligen nådde Tage Erlander.
Staffan Paues berättar vidare att Tage Erlander hade en stor förståelse för industrin och det underlättade såklart att hans far var ett välkänt namn.
Påverkansarbete tar tid och samarbete är viktigt
Påverkansarbetet resulterade till slut i att föreningen fick gehör av politikerna och det slutliga resultatet var bättre än någon kunde förvänta sig. Beslutet att ge utlandssvenskarna rösträtt togs 1968. Utlandssvenskarna togs då upp i en särskild röstlängd, vilket berörde cirka 1 900 personer.
För att påverkansarbetet skulle bli så framgångsrikt krävdes ett gott samarbete med dåvarande generalsekreteraren för Utlandssvenskarnas Förening, Per Zethelius. Min far hade ett fantastiskt samarbete med Per Zethelius. Per satt som generalsekreterare mellan 1964–1980 och var mycket intresserad av att bedriva detta påverkansarbete.
– Det var min far som anställde Per Zethelius och de arbetade mycket bra tillsammans. Han var till ovärderlig hjälp.
Slutar som ordförande
När utlandssvenskar fick rösträtt år 1968 satt Johan Paues kvar som ordförande i ytterligare nio år. Varför han satte kvar efter det att han uppnått sitt mål har Staffan Paues svårt att spekulera kring.
– Jag vet inte riktigt varför min far satt kvar som ordförande efter 1968. Han måste haft någon bra anledning, men det vill jag inte spekulera om.
Efter det att Johan Paues slutade som ordförande för Utlandssvenskarnas Förening och han pensionerat sig flyttade han tillsammans med sin fru Karin till Lugano i Schweiz där han tillbringade sitt resterande liv.
Elsa Karlsson Gustafsson
Foto: Tidningen för Utlandssvenskarna 2/88 och Staffan Paues
